FINNS DET SKÄL ATT UNDVIKA MEDICINERING?
För patienter som har en god förebyggande effekt av läkemedel kan det vara frestande att tänka sig att den bipolära sjukdomen försvunnit och göra försök att sluta med medicineringen. Det har emellertid visat sig att risken för att nya perioder åter ska bryta fram är mycket stor om behandlingen avbryts. Medicineringen för bipolär sjukdom har en stabiliserande effekt bara så länge den pågår. Om pendlingar med depressioner och manier åter får sätta igång, kan hjärnans förmåga att stå emot nya svängningar minska. Det kan föra med sig att den tidigare medicineringen, när den åter sätts in, blir otillräcklig för att stå emot pendlingarna. Om man länge varit fri från symtom är det naturligt att tro att man också är fri från sjukdomen.
(TF)Men bipolär sjukdom är närmast obönhörlig i sitt periodiska förlopp. Med närmare 100% säkerhet kommer nya perioder. Har man sjukdomen, finns det därför goda skäl att envist fortsätta att medicinera i förebyggande syfte.
MÅSTE MAN SE SIG SJÄLV SOM SJUK?:Många som fått diagnosen bipolär sjukdom vill inte ha någon medicin. Man kan ha fått god information om de läkemedel som finns och många argument som talar för att man bör behandla en bipolär sjukdom med medicinering. Men ändå reagerar man starkt emot det. Det är uppenbart att ett vanligt skäl är känslomässigt. Man vill inte se sig själv som sjuk.
En ovilja att se sig som sjuk finns också vid några vanliga invärtesmedicinska sjukdomar som kräver förebyggande medicinering. Det kan vara svårt att acceptera en läkemedelsbehandling under symtomfria perioder. Det gäller t.ex. vid högt blodtryck, astma, diabetes och njursten. Vid diabetes är det t.ex. vanligt att patienter tar betydligt mindre insulin än vad som rekommenderats trots att följden blir kraftigt pendlande blodsocker och betydande besvär.
Att medicinera vid akuta och plågsamma sjukdomar är inte så svårt. Obehagen driver en till det. Under ett pågående njurstensanfall är det lätt att acceptera ett läkemedel som kan befria en från plågorna. Men de flesta människor glömmer snabbt smärtor man haft och har sedan svårt att förlika sig med en förebyggande medicinering som ska tas också under tider då man mår bra och är fri från besvär. Vi tycks ha en inbyggd tendens till önsketänkande – ”det kommer säkert inte att hända igen”.
MEN ATT VARA MONODEPRESSIV, ÄR DET EN SJUKDOM?:Vid psykiatriska sjukdomar är situationen ännu svårare. Många upplever sina depressioner och manier på ett sätt som inte liknar det som man tidigare brukat tänka på när man använt ordet sjukdom. Ett njurstensanfall, en lunginflammation eller en förkylning känns som ett obehag i en del av ens kropp. Också en ganska svåruthärdlig smärta är någonting som man kan förlägga utanför sitt jag. En depression däremot upplevs sällan som ett obehag i ens kropp, utan oftast som en personlig oförmåga.
En depression omfattar ens jagupplevelse och obehaget riktas mot en själv som person. De flesta som är deprimerade känner sig otillräckliga, tycker att de inte duger, att de ständigt gör fel och att de inget är värda. Det är naturligt att man försöker stå emot sådana känslor och vill bevisa för sig själv att man kan klara av situationen. I det läget upplever många att själva ordet ”sjukdom” blir som en ytterligare sten på bördan, och medicinering kan då ses som den slutliga bekräftelsen på att man misslyckats.
Sjukdomskänsla saknas än mer vid maniska perioder. Man upplever då ofta att det är människorna i ens omgivning som inte förstår en. Påpekanden från andra leder mest till ilska. De uppfattas som intoleranta och fantasilösa. Den som är manisk tenderar att förneka alla svagheter hos sig själv och i all synnerhet tanken på att man skulle vara sjuk. Medicinering uppfattas som andras försök att förringa en och få kontroll över en.
”SJUKDOM” – VAD ÄR DET?: Ordet ”sjukdom” är ett gammalt nordiskt ord. Det fanns i vårt språk många hundra år innan den moderna sjukvården började utvecklas. Någon klar definition av ordet ”sjuk” har däremot aldrig funnits. Det är inget vetenskapligt begrepp. Ordet säger inte något om hur allvarligt ett tillstånd är eller om det finns någon behandling. Också en bagatellartad förkylning kallar vi för ”sjukdom”.
Framförallt används ordet ”sjukdom” för att betona att det är en angelägenhet för hälso- och sjukvården. Det är också något som man kan vara sjukskriven för. Till det kommer att man brukar anta att något gått fel i ett eller flera organs normala funktion, något som motiverar satsningar från de medicinska vetenskapernas sida.
Trots att ordet sjukdom är vagt, kan det fungera som en ganska praktisk tankemodell. Vid bipolär sjukdom kan det vara både svårt och viktigt att försöka se en skiljelinje mellan sig själv som person och den sjukdom som man drabbats av. Sjukdomen och dess symtom kan behandlas, medan man själv som person kan respekteras.
ALTERNATIVET – MORALISM: Man bör fråga sig vad som är alternativet till den hållning där man gör en skillnad mellan sig själv som person och den sjukdom man har. Oftast är det olika varianter av moralism. Man tvingas in i en härva av anklagelser och försvar kring vad man gjort eller inte gjort under perioder då man varit manisk eller deprimerad. Hur är man egentligen som person? Är man en som ”är opålitlig”, ”måste skärpa sig”, ”måste ta sig i kragen” och ”gör andra besvikna”? Är man en som försöker komma undan sitt ansvar?
De som slutar ta sin medicin trots att de har en allvarlig bipolär sjukdom motiverar det ofta med att de vill visa sig själva att de klarar av sina liv. De tycker att deras situation förbättrats så mycket att de nu själva borde kunna hantera sin vardag. Bakom en sådan hållning finns ofta ett tydligt moraliserande drag. Från att ha haft känslor av otillräcklighet vill man nu visa att man ”kan skärpa sig” och visa sig vara en person som ”själv kan ta ansvar.”
En moraliserande hållning finns ofta också bakom försöken att bagatellisera det som hänt under en mani. Det är frestande att hänvisa till omständigheter som man inte rådde för. ”Men det fanns skäl att bli arg.” ”Men projekten kanske inte var så dumma när man tänker efter.” ”Det hade inte gått så illa om inte oturen varit framme.”
En sådan moraliserande hållning gör det svårt att resonera sakligt om sådant som sjukdomsförlopp, vad man vet om prognosen utan medicinering och om medicineringens för- och nackdelar. Diskussionen får istället ett moraliskt innehåll. ”Vem hade skulden till att det gick fel?” Frågor om personlig integritet och vikten av att känna sig fri och obunden när man väl mår bra, kommer att ställa sig i vägen för frågor om sjukdomssymtom och behandlingsstrategi.
Det uppstår således lätt känslomässiga låsningar, och det blir ofta svårt att ta till sig att den medicinska forskningen varit mycket fruktbar inom området bipolär sjukdom. Forskningen har inte bara lyckats få fram en mycket innehållsrik bild av sjukdomens symtom och förlopp, utan också lett fram till effektiva behandlingsmetoder. Bilden av bipolär sjukdom är visserligen en beskrivning av en sjukdom som är allvarlig, kronisk och periodisk. Men den innehåller också den positiva beskrivningen av en i hög grad behandlingsbar sjukdom.
ATT SAKNA DE HÖGA PERIODERNA: En del slutar medicinera för att de saknar de tider då de varit i ett hypomant stämningsläge med dess känsla av flyt, kreativitet, självförtroende, välbefinnande och förmåga att ha roligt tillsammans med andra. Att kunna gå upp i en aktivitet med flödande energi och ha en känsla av att klara svåra utmaningar kan vara en upplevelse som man inte vill vara utan. Utan de hypomana perioderna tycker många att tillvaron blir gråare, att de själva blivit mindre attraktiva i andras ögon och att de inte längre kan vara så kreativa som de varit tidigare. Bipolär sjukdom må föra med sig svåra plågor och allvarliga sociala konsekvenser, men den rymmer uppenbarligen också positiva sidor. Under vissa tider kan den präglas av intensiv närvarokänsla och skaparlust. Att sjukdomen är vanligare bland författare, musiker, kompositörer och bildkonstnärer än bland folk i allmänhet är talande.
Men att drabbas av återkommande djupa depressioner och svåra manier är inte ett pris som är värt att betala. Målet måste vara att slippa sådana perioder och att ändå kunna få uppleva positiva stunder, samhörighet och kreativitet. Med läkemedel som stabiliserar stämningsläget kan de flesta nå en normal eller nästan normal stabilitet och finna att man också med normala små skiftningar i stämningsläget kan utveckla ett liv med aktiviteter och positiva känsloupplevelser, samtidigt som man vidmakthåller en förebyggande medicinering.
Denna hemsida är framtagen med syfte att övergripande sammanställa kunskap kring bipolär sjukdom. Innehållet är inte faktagranskat av medicinsk expertis men texten refererar till källor och länkar till olika medicinska tidskrifter. Följande referenser finns hänvisning i texten. (LH). Häggström L, Bipolärboken - Nya rön och behandlingsstrategier för kliniker (2007). Häggström L, NYA Bipolärboken 2013. (TF). Tom Fahlén, Informationshäften om bipolär sjukdom(2004). (BR). BipoläR - Nationellt kvalitetsregister för bipolär affektiv sjukdom. Har du synpunkter på innehållet, kontakta gärna mig.
